#160502 - Tre veckor senare...

Tre veckor senare så är jag nu tillbaka här, på det ställe som jag alltid lyckas hamna på när jag behöver någonstans att skriva av mig. - Egentligen oavsett vad det gäller. Och tydligen är det även här jag hamnade ikväll, som så många kvällar förut. Enda skillnaden från förr är att jag vid de här tillfället inte sitter uppkrupen i ett hörn, skakandes i ångest rädd för vad morgondagen har att ge. Nej, idag sitter jag här och skriver för att jag vill berätta om er för någonting så oerhört fint och viktigt. Någonting som berör mig till tårar dagligen. Mitt arbete. Mitt föreläsande. Att få träffa alla fantastiska individer som jag dagligen möter. På senaste tiden har det slagit mig om och om igen - vad det är som jag faktiskt gör. Ibland försöker jag förstå att jag för ett halvår sen inte såg en annan utväg en att avsluta mitt eget liv. Men mot alla odds så stannade jag kvar, även i den stund då jag var som allra sjukast. Jag valde att besegra mörkret för att skapa min framtid. Jag har fått vara med om så mycket fint och i många stunder är det relativt obegripligt. För tänka sig att jag av alla världens människor kan göra skillnad för just dig eller någon i din omgivning. Idag åkte jag till Karlshamn för att föreläsa på ett av Landstingets i Blekinges projekt liv i livet, - där jag berättade min historia för att komma med lite ljus i allt mörker. Det mötet med de här individerna blev någonting utöver det vanliga, med tanke på de få åhörarna som befann sig i rummet så blev allt ännu mer personligt och jag blev så berörd så att jag flera gånger under föreläsningen var nära till tårar och då skall tilläggas att jag oftast håller mig stark under mina föreläsningar. - För att efteråt låta all energi rinna ur kroppen. Mötet idag berörde mig till en sådan grad att jag var helt färdig när jag kom hem. Kroppen var helt slut på energi och jag var tvungen att stanna upp lyssna på kroppen för att därefter gå ut och gå med musik i lurarna i två timmar. Jag kände ett behov av bara gå ut, låta tankarna cirkulera och låta alla känslor som vill ta plats i min kropp att ta sin plats. Så i två timmar vandrade jag bland alla vårens blommor och knoppar och så fick det mig att tänka på Karin Boyes "Ja visst gör det ont, när knoppar brister". För en och en halv timme sedan kom jag innanför dörren igen och nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Jag är fortfarande berörd till tårar och jag vill bara hjälpa alla där ute. Alla som befinner sig i mörkret och som i dagsläget inte ser ljuset. Jag vill bara att alla skall ha samma möjlighet till ett välmående eftersom alla människor är lika värda. Jag är överväldigad och utom ord. Så tack. Tack varenda en av er som dagligen stöttar mitt arbete och som tror på mig. Det här vore inte möjligt utan er.

Gillar

Kommentarer