2017-03-15 : Bland tegelstenar och grus.

Så var jag tillbaka i området fyllt av tegelstenshus och småbarnsfamiljer. Det där området som jag under så många år bott i, växt upp i och levt i. Ett område som tagit del av alla mina sinnestillstånd. Ett område där jag skrattat, gråtit, älskat och hatat livet. Ett område där livströttheten varit större än något, men även ett område där livsglädjen varit som allra störst. Men kanske är det inte faktumet att jag är tillbaka i området där jag växte upp. Kanske är det de faktum att jag återigen befinner mig på botten och i dagsläget har så enormt svårt att se toppen. Jag vet ju innerst inne att det finns en värld bortom allt mörker, men just nu är det så enormt svårt att se.

Utbrändhet kanske är den tanke som slår er allra först. Dock är jag inte sjukskriven på grund av utbrändhet. Jag är sjukskriven på grund av posttraumatiskt stressyndrom, ångest och djup depression. Tillstånd som stjälper mer än vad de i dagsläget hjälper.

Jag är tillbaka hemma i mitt barndomshem. Hemmet där jag växt upp med mina föräldrar och syskon. I hemmet där jag kommer att bo till minst sommarens slut, innan jag kanske slutligen flyttar till eget.

Att inte finna någon ork eller glädje i sådant som vanligen gläder mig gör mig frustrerad, besviken och ledsen. Det känns som ett ständigt misslyckande. Att aldrig vara bra nog. Att ständigt behöva kriga mot min psykiska ohälsa som tar sig form i alla möjliga uttryck.

Det blir bättre. Det vet jag. Men den förändringen kommer inte ske idag. För idag är jag trött, och ensam på de djupaste delarna av min hjärna. Jag skulle i praktiken kunna sova dygnet runt och inte lyfta ett finger. Men jag gör mitt bästa för att skapa rutiner i en vardag som är mer kaotisk än vad jag hade kunnat föreställa mig.

Numera får ni följa med på en resa mot ett tillfrisknande och mot en hållbar vardag.

All kärlek till er.


Gillar

Kommentarer