2017-03-24 - I klon av en depression.

Jag snubblade vid målsnöret.
Jag är 19 år gammal och jag snubblade vid målsnöret.

Om 82 dagar tar mina klasskamrater studenten. Jag skulle också gjort det.
Men det kommer jag inte göra. För jag snubblade vid målsnöret.
För tre månader sedan var jag övertygad om att jag skulle ta studenten. Att jag skulle
få utbringa ett skål och stå där på dagen med stort D och säga "jag lyckades".

"Mot alla odds så lyckades jag." - Jag har kämpat så mycket för att få säga de orden den 14 juni 2017. Men det kommer jag inte få. För jag kommer inte stå där på studentdagen och utbringa ett skål. För jag misslyckades.

I mitt huvud så misslyckades jag så brutalt. Med endast 82 dagar kvar till studenten så kommer jag ej stå där på studentdagen och sjunga om studentens lyckliga dagar.

"En gymnasieexamen var så lång ur sikte att jag sänkte blicken.
Orkade inte snudda vid tanken av att jag inte lyckades,
det var som att mitt liv styckades.

Jag kommer inte att ta studenten,
det är som att jag snubblade över slänten.
Jag var så himla nära mitt mål,
men jag kommer inte få utbringa ett skål.

Jag kommer inte bli klar i år,
för jag är i klon av en depression."

Sanningen är att jag skäms över min psykiska ohälsa.
Jag har varit drabbad av psykisk ohälsa märkbart i fem år,
men vid eftertanke redan från sjätte klass vilket blir sju år i år.

I små korta perioder har jag mått märkbart bättre.
Det är i dessa stunder jag känt att jag kan lyckas med vad som helst.
Det är i dessa stunder jag startat upp mitt företag, kämpat för förändring och verkligen
glidit på tanken om att jag kan lyckas med vad som helst.

Det är i stunderna av eufori som jag tagit mig an flertalet projekt, haft svårt att säga nej och sätta gränser. Det är i dessa stunder jag haft ett schema som inte heta duga och som jag trivts med. Det är i dessa stunder jag inte behöver någon specifik vila, och trots att ångesten legat som ett dimma i vardagen så har jag ändå kunnat se klart och allt har varit relativt bra. Det är i dessa stunder jag har kunnat använda min kreativitet på allra bästa sätt och verkligen fått utlopp för det som finns inom mig.

Det är bara det att när jag kommit upp i den här euforin, och kan känna ren glädje, och ha en tro på mig själv och ett hopp om min framtid så följs det av djupa svackor med depressioner.


Depressioner som får en innebörd av att jag inte orkar ta mig an någonting. Vardagen blir en tjock dimma av ångest och en längtan bortom all inre smärta. Svackor som får en innebörd att sådant som blivit inplanerat och inbokat i stunderna av eufori blir avbokade när det väl närmar sig då depressionerna är allt för påtagliga och ångesten styr allt för mycket i mitt liv.

Jag har kämpat med djupa depressioner och konstant ångest i fem år nu.
Varav 6 månader av de fem åren spenderades med en KBT-behandling på Barn- och Ungdomspsykiatrin
som skulle behövt äga rum på ett mer långvarigt plan. Men jag var inte så mottaglig för hjälpen vid det skedet i mitt liv.

Efter sju år av olika former av psykisk ohälsa så är jag så innerligt trött på hur många käppar i hjulen den satt.
Jag vet att jag lyckats åstadkomma mycket i de stunder då jag mått bättre. Men det hjälper mig inte i de lägen då jag är tillbaka på ruta ett igen.

Jag försöker att inte skämmas över att det är såhär mitt liv ser ut. För jag är ingen negativ människa, tvärtom. Jag är fylld av kreativitet och positivitet. Dock hamnar jag i regelbundna depressioner och nu kämpar jag för att ta mig ur ytterligare en depression.

Och nu diskuteras det om jag lider av förstämningssyndrom alternativt Bipolär typ 2.
Vet nog inte vad jag tycker om det i sin helhet. Men visst hade det förklarat en del saker på ett helt logiskt vis.

Idag tänker jag inte dra något snack om att det blir bättre och att imorgon kanske blir en bättre dag.
För det vet jag inte. Och så länge jag är i depressionens klor så är sannolikheten att morgondagen blir något mer annorlunda än dagen väldigt minimal. Alltså så får jag bara ta dagen som den kommer och göra det bästa av det hela. Försöka hålla rutin och försöka skapa en vardag, trots allt.

Psykisk ohälsa må prägla min vardag, men den skall inte få styra min väg till framtiden.

Gillar

Kommentarer

Diana,