Så var det onsdag och jag blev i måndags inlagd inom psykiatrin igen. Måendet har dalat ganska rejält senaste tiden, och jag har inte riktigt kunnat hantera det känslomässiga kaos som jag befunnit och befinner mig i. Vilket resulterade i ännu en inläggning.

Jag som hade planerat att hålla mig utanför slutenvården för en lång tid framöver. Det höll knappt några veckor så var jag tillbaka här där jag varit så många gånger förr.

Jag befinner mig i en känslomässig anarki, en turbulent obalans som får mig att falla precis hela tiden, och jag försöker lista ut hur jag ska ta mig upp istället för att balansera på linan och ibland hänga handlöst ned och landa mot grusad mark. Skrubbsåren försvinner liksom inte, de sitter på kroppen och infekteras, och det är omöjligt att för dem att läka, bara det att skrubbsåren sitter i själen istället för på exempelvis knäna.

Vi får se hur länge jag blir kvar här, men det blir nya bedömningssamtal varje dag. Så får vi se vad som händer och sker.

Men nu är ni iallafall uppdaterade med vad som sker i mitt liv.

Hoppas allt är väl med er.

/ Josefin
#psykiskohälsa #psynligt #borderline

Så var jag inne på min andra sjukskrivning inom loppet av två månader. Min psykiska hälsa har varit allt annat än god. Vad som påverkat det vet jag inte helt hundra. Det enda jag vet är att jag just nu inte är kapabel till att jobba då orken träter och jag stundvis mår riktigt dåligt, och alla andra stunder mår jag halvdåligt.

Just nu spenderar jag väldigt mycket tid på psykiatrin. Jag har dagpsykiatri två dagar i veckan, för att förhindra eventuella inläggningar. Då det blivit ett par korta inläggningar senaste tiden.

Jag håller även på med en utredning där de konstaterats att jag lider av posttraumatiskt stressyndrom samt emotionell instabil personlighetsstörning. Verkar även som jag uppfyller kriterierna för bipolär sjukdom, men vilken typ får jag veta om några veckor, då hela diagnostiseringen är färdig. Vilket förklarar en hel del till varför jag är som jag är och känner allt det som jag känner.

Igår var mina föräldrar med och träffade psykologen och det var faktiskt väldigt intressant att få höra hur de upplevt mig från spädbarn tills där jag är i dag.

Igår var jag med i BLT - där jag pratade om sjukdomar som inte syns till det yttre. Artikeln hittar ni här: http://www.blt.se/feature/josefin-vill-fortsatta-att-bryta-tystnaden/

I natt kunde jag inte sova, så vid 03:30 gav jag upp och gick upp och duschade samt tog mig en apelsin och en kopp kaffe. Vid 05:30 gjorde jag ett nytt försök att få några timmars sömn, och jag lyckades somna, dessvärre vaknade jag fasansfullt av mardrömmar, ännu en natt. Precis som varje natt. Något som är otroligt tråkigt och som tär något enormt på psyket.

Idag var jag på dagspsykiatrin där vi bakade chokladbollar på dadlar. Enormt spännande och även gott. Annars var det en lugn dag. Var hos dispensären i morse och hämtade mediciner utöver allt annat. Och om några timmar skall jag åka in till stan och träffa Emma för att äta på Pinchos och ta en drink eller två. Skall bli mysigt. Imorgon tänker jag sova, länge. (Förutsättningen är att jag lyckas somna.)

Det är väl ungefär såhär mitt liv ser ut just nu. Jag vilar, hänger på psykiatrin och försöker få tillbaka orken. Men det lär dröja.

Nästa vecka skall jag även till ätstörningsenheten för att träffa min nya terapeut som jag skall ha individualterapi med under DBT:n. Som jag väntat. Men nu äntligen är det på gång.

Saknaden dränerar en fullständigt. Det är som att kippa efter andan utan att få luft. Den smärtande bröstkorgen mot det tomma intet. Och saknaden, saknaden efter dig gör för ont för att kunna beskrivas. Men skrivandet är det enda jag har. Det enda som tar mig till en plats där jag bara kan vara. Där jag kan gråta utan att ifrågasättas, där jag kan känna alla mina känslor på en och samma gång. Där jag får rasa ihop i en hög och gå sönder, för att sedan resa på mig, ta upp mina spillror och bygga ihop en ny del av mig som aldrig någonsin kommer bli så som den var tidigare.

Saknad. Saknad. Saknad.
Det är som hundratals knivhugg i bröstkorgen, enda skillnaden är att saknaden inte tar död på en. Utan en fortsätter leva trots smärtan. Trots den saknad efter dig som existerar inom mig. Och ingenting blir som det en gång var när du inte längre är kvar i livet.

Det är nog saknad jag känner.
En enorm saknad.
Efter dig.

Men du kommer inte tillbaka. Jag saknar dig varje dag.

Men en dag så dansar vi bland molnen till tonerna av ditt skratt. Tills den
dagen skall jag bekämpa smärtan som saknaden orsakar. Och så ska jag kämpa för dig, för rätten till mitt liv. Precis så som du skulle velat.

Jag älskar dig och jag saknar dig.
Du lever inom mig för all framtid.

It´s a cold and it´s a broken hallelujah.