Egentligen har jag frågat mig själv om det är värt att starta upp den här bloggen igen. Om det är värt att få ut orden ur fingrarna, lätta på hjärtat och dela med mig av det om utåt sätt är ett rätt normalt liv. Jag har nog tänkt att vem skulle vara intresserad av att läsa om mitt liv. Men sen tänkte jag om, för om mina ord och det jag går igenom kan hjälpa någon så är det värt det. Så jag bestämde mig för att komma tillbaka hit efter två år. För att dela med mig av det liv jag lever. Med bipolär sjukdom typ 2 och hypermobilitetsspektrumstörning. Ja ni hör, sist vi hördes så behandlades jag för ankyloserande spondylit, samt för emotionell instabil personlighetsstörning och PTSD. Visst fanns den bipolära aspekten också då, men med tanke på hur många andra problem jag hade så var inte den diagnosen i fokus. Då de andra diagnoserna kunde vara anledningen till mina hypomana samt depressiva episoder, även om psykologen redan då sa att karaktären tedde sig annorlunda gentemot de andra diagnoserna. Men en kunde inte vara 100 procent säker precis under den perioden.

Som ni hör har mycket hänt på 2 år och jag tror egentligen inte någon hängt kvar här och hoppats på en uppdatering. Men ni får en uppdatering ändå, för även om ingen läser så är det ändå ett sätt för mig att få lätta på trycket och få utlopp för mina tankar och funderingar kring mitt liv och min vardag.

Egentligen så har de senaste åren spenderats med DBT samt jobb. När vi hördes sist jobbade jag som personlig assistent men strax därefter började jag jobba inom handels igen. Och där är jag kvar 2 år senare och trivs väldigt väldigt bra.
Jag slutade i DBT-gruppen för cirka ett år sedan, men har fortsatt med individuell DBT. Och om cirka en månad så är jag helt klart med DBT:n. Vilket förstås känns skönt och att det verkligen gav resultat.

Under de senaste två åren har jag varit stabil, livet har fungerat och jag har fått se det bra livet. Vilket jag är väldigt tacksam över. Dock bestämde vi oss i höstas för att byta medicin då jag hade varit stabil under en väldigt lång tid. Och jag antar att det hände väldigt mycket samtidigt och ganska direkt började sömnen lida. Så det slutade med en depression och en inläggning nu i januari. Då gjordes lite medicinjusteringar och samma medicin som jag stått på innan sattes in igen tillsammans med antidepressiva.

Dock så gick jag upp i en hypoman episod bara ett litet tag efter för att nu för några veckor sedan gått in i en depressiv episod igen. Så nu sattes de antidepressiva ut pga bipolariteten och så höjde vi upp en annan medicin jag står på. Då de antidepressiva kan ha gjort så jag växlade lite fortare än vad jag annars hade gjort. Kom i fredags hem från ytterligare en tids inneliggande vård där fokuset var att ta sig upp lite ur den här depressionen, göra lite medicinjusteringar etc. I fredags fick jag komma hem, men sjukhusbesöken kommer avlösa varandra i kommande vecka. Jag är sjukskriven i några veckor till för att hitta 100 % stabilitet. Men längtar tillbaka till jobbet ändå. Även om jag inte är helt uppe ur depressionen än och tröttheten är slående så kämpar jag på. Och ni kan ju få hänga med på den resan om ni vill.

För det det något jag lärt mig så är det att orden är min styrka. Och jag vägrar skämmas, för jag valde inte att bli sjuk. Jag valde inte att drabbas av bipolär sjukdom typ 2. Men nu blev det så, och det förändrar inte mig som person. Det ger mig bara lite mer att kämpa med.

Att summera två år i ett inlägg är inte det lättaste. Och kanske behöver jag heller inte summera de här åren i ett inlägg. Utan blicka framåt och låta er följa med på det som komma skall.

Vi hörs snart igen.

Hej på er.

Igår hade jag en kurs på 1,5 timme. Efter det strosade jag runt i stan. På kvällen beställde jag & Fanny sushi. Så vi tog med oss maten och åt hos mig. Där vi även drack vin, åt popcorn, pratade en massa och kollade på film.

Var en enormt trevlig kväll.

Efter att ha funderat ett tag så har jag nu tagit ett av de svåraste besluten i mitt liv.
Jag kommer avgå som UF alumnirepresentant för Blekinge/Bromölla.

Min resa inom UF alumni började 2016 när jag blev representant för Kronoberg, ett tag därefter blev jag representant för Blekinge/Bromölla. Min resa i UF alumni har varit fantastisk. Jag har lärt mig så mycket, och har haft så otroligt roligt längst vägen.

Men min tid räcker inte längre till. Jag kommer inte hålla med 5 ideella engagemang, en firma, ett jobb och studier på det.

Jag känner att det är dags för mig att lämna över till någon som kan få vårt nätverk att växa. Någonting jag inte längre har tid till.

Jag har älskat UF alumni sedan dag ett. Men även de allra roligaste uppdragen har ett slut. Min roll som representant slutar här.

Tack för allt UF alumni. Ni förblir ett viktigt nätverk för mig och så många andra.