Jag siktar mot ytan men snuddar vid botten.

Det är tisdag, men i mitt huvud så vet jag inte vart dagarna tagit vägen. Det är som att tiden springer iväg men jag står kvar och stampar febrilt i samma gamla mörka avgrund vankandes fram och tillbaka. Livet är inte lätt, det har det inte varit på länge. Jag har på något vänster hållit mig flytande; varit nere på botten och vänt ett dussintals gånger. Simmat upp till ytan och tagit små korta andetag; för att därefter ha slitits ner under vattenytan kippandes efter andan och glädjen till det liv som jag blev tilldelad för snart hela tjugo år sedan.

Läser och läser, både artiklar, reportage och människors bloggar för att göra mig själv åtminstone lite klokare på den diagnos jag fått. Och helt plötsligt skapas en förståelse varför jag hela tiden dras ner mot botten för att på några timmar kunna simma mot toppen ta några snabba andetag och därefter dras ner i samma mörka avgrund igen. Någonting jag tidigare inte kunnat förstå mig på.

Jag har helt ärligt inte förstått varför jag inte blir bättre. Varför ingen antidepressiv medicin som vi testat har gett effekt, varför jag är som jag är; och varför ingen hjälp har hjälpt mig. Jag har varit ett hopplöst fall, någon utom räddning, utan framtid. Stundvis känner jag så även idag. Det pendlar mycket. Men samtidigt vet jag nu att det finns en plan, och resurser som läggs på mig; för att jag skall kunna få leva ett liv som är värt att levas. Och inte endast vara ett existerande ting utan mening.

Emotionell instabil personlighetsstörning, tänk om jag visste det för några år sedan, då kanske hjälpen hade hunnit komma i tid; och jag hade kanske vid den här tidpunkten haft en färdig gymnasieutbildning; - möjlighet till att studera vidare; - Jag hade kanske inte pendlat så mycket som jag i dagsläget gör. Och jag hade kanske inte behövt bli besviken på mig själv.

För jag är besviken på mig själv; för att jag gör människor i min omgivning besvikna. Med mitt ständiga drunknande, och kippande efter luft så hänger det bara ett stort orosmoln i luften i min omgivning.

Men det är därför jag framöver kommer ha minst fyra sjukhusbesök i veckan, desto fler nu innan min sjukskrivning är över.

Efter årsskiftet ska jag komma tillbaka till vardagen ordentligt igen. - Imorgon flyttar jag tillbaka till lägenheten efter några veckor på sjukhus och därefter några dagar hos mina föräldrar.

Känns skönt att komma hem till mitt igen. Till mina katter, marsvin och min säng. Det kommer bli bra, men en kamp. En kamp för livet som ni får följa med på. Är ni med mig?

Gillar

Kommentarer

Charlotte,
Så fint och bra du beskriver borderline. Men kom i håg att man aldrig är sin diagnos. Jag har fyra olika diagnoser men är ingen av dem! Jag är fru, mamma, dotter, svärdotter, kusin och vän. Men aldrig någonsin min diagnos. Sikta in dig på det goda i livet! Det du mår bra av. Ta den hjälp du behöver men identifiera dig aldrig med en diagnos. Jag är så glad att du får komma hem igen och längtar att få läsa mer positiv läsning! God jul fina du! ♡
vaderflickan.blogg.se